Vill du bo ensam men ändå ha gemenskap med andra? Då kan formen bogemenskap vara lösningen, oavsett om du är ung eller gammal. Tore Wizelius berättar om fördelarna med att dela huslivet med sina grannar på Österlen.
I en gammal lantmannaskola i Hammenhög, i hjärtat på Österlen, har en av Sveriges 70 bogemenskaper flyttat in. Här i den röda tegelbyggnaden bor 17 personer i toppmoderna lägenheter, sedan ett par år tillbaka. Intresset för boendeformen växer, menar Tore Wizelius som var en av initiativtagarna till bogemenskapen Hambo.
– Det har fungerat som jag hoppades och att man lär känna många människor. Vi köpte huset 2018 och fastigheten har genomgått en omfattande renovering. Folk som bor här i Hammenhög är glada för att vi tog hand om den gamla byggnaden, där många gått som elever, berättar Tore.
Provboende i tre månader
En bogemenskap betyder att man äger huset tillsammans. Man har gemensamma utrymmen men alla har sina egna bostäder. Det är bra om man är intresserad av andra människor, berättar Tore men man bestämmer själv om man vill ha sällskap eller inte såklart.
– Jag skulle säga att du känner dina grannar bättre än i en vanlig bostadsrättsförening. Dessutom är insatserna låga, det är väldigt förmånligt. Hos oss är människor i åldrar och konstellationer välkomna och den som vill köpa en bostad här får provbo i tre månader. Vi tycker det är viktigt att alla trivs tillsammans, så det är bra om man får känna sig för lite.
Matlag och gemensamma aktiviteter
På Hambo har man bara ett krav: alla måste vara med i matlaget och på tisdagar och lördagar serveras gemensamma måltider. Varje dag bjuds det också upp till förmiddagsfika för den som vill.
– Vi gör gärna saker tillsammans. Vi har också olika arbetsgrupper som sköter olika uppgifter. För den som vill göra något hantverk finns hobbyrum, keramikverkstad, snickarverkstad. Till varje lägenhet hör också fyra odlingslådor. Vi ordnar också studiecirklar för den som vill förkovra sig. I höst kommer vi ha en filosofisk tesalong, det blir kul, avslutar Tore Wizelius.
Text: Eva Rydinger
