Under Göteborgs Filmfestival i år är vår otroliga svenska skådespelare, Stellan Skarsgård, festivalens hedersgäst och mottog under öppningsdagen filmfestivalens hederspris, ”Nordic Honorary Dragon Award” som går till en inspirerande nordisk filmskapare vars verk förtjänar särskild uppmärksamhet. Och i år visas också en rad av Skarsgårds mest prisade filmer på festivalen och i lördags kväll, med den röda mattan framrullad och champagneglasen klirrandes mot varandra, kunde vi se hans kultförklarade film, ”Den enfaldige mördaren” i mästerlig regi av Hasse Alfredsson. Efter filmen samtalade han själv tillsammans med Jonas Holmberg, konstnärlig ledare för festivalen, om filmskapande och konsten att berätta en levande historia.
Presentation av filmen
Stora Teaterns mäktiga salong, med sina röda sammatssäten och guldsirliga balkonger utgör den perfekta plasten för att hedra festivalens viktigaste gäst. Innan filmen drog igång, minglades det med mousserande vin, pianosången ekade mellan väggarna och kön ringlade lång, utanför de massiva, vita salongsdörrarna, för att alla ville ha den bästa platsen, för att kunna se så mycket av Stellan som möjligt. Lite efter uttalad starttid drog filmen igång, då också efter att Skarsgård, charmig presenterat filmen och vi drog alla efter andan av den mäktiga öppningsscenen, där Skånes böljande sommarlandskap drar förbi framför våra ögon och där Stellan tillsammans med sin motspelerska Maria Johansson, (känd som Tjorven, från Vi på Saltkråkan) tjusigt åker tillsammans i en vintage- 30-talsbil. Filmen ses som en svensk kulturklassiker och hade svensk premiär 1982. Den är kallad som en märkvärdig film, där den tar itu med sociala orättvisor, fascism, mobbning, kapitalism och diskriminering, och genom att tydligt ta ställning för de fattiga och förtryckta i Sveriges historia samt sammankoppla 30-talets naziströrelse med borgarklassens intressen.
Vad handlar filmen om?
I regi av Hasse Alfredsson spelar Stellan brilliant den Sven, en ung man som uppfattas som lätt utvecklingsstörd och en ”idiot”. Men han behandlas mycket illa av sin husbonde, den ondsinte och sadistiske fabrikören och godsägaren John Höglund och blir också kär i den rullstolsburna flickan Anna, och konflikterna hopar sig för att sedan få ett riktigt olyckligt slut. Man häpnas av Skarsgård otroliga förmåga att så trovärdigt porträttera Sven, som med sin spaltgom inte kan prata ordentligt, och mest tycks grymta sig igenom replikerna, men hans ögon och kroppsspråk glöder och han äger filmen, från allra första stund han visar sig. Slutet är oerhört tragiskt, där både Sven och Maria tar livet av sig eller om det var Maria som dödade Sven och sedan sig själv, man vet inte riktigt, men slutet i alla fall, var något som Skarsgård och Alfredsson inte kunde enas om. Men det blev ett slut ändå och en riktigt bra film, där Alfredson och Skarsgård belönades med en guldbagge vardera.
– I den här filmen, Den enfaldige mördaren, så jobbade jag med Hasse Alfredsson och det var så enkelt att jobba med Hasse och det var också då som jag blev av med min nervositet att vara framför en kamera. Det var också ett väldigt fint samarbete, om jag hade en idé så var den precis lika mycket värd som Hasses idéer och vi hade väldigt roligt. Varje vecka, i slutet, så hade vi fest på en stor gård i Skåne, som var som en ”filmgård” och det var underbart. Men det startade också min internationella karriär för att filmen var en succé i Berlin och den visades också på en del ställen i USA. Ett par filmbolag såg den vilket ledde till mitt första jobb i USA, vilket var en liten roll. Och sedan började det trilla in mer och mer jobb, berättar Stellan.
Det är av vikt för honom att hans roller och de filmer han gör har en mening och att de kanske har ett starkt socialt meddelande.
– Det är viktigt att filmen säger någonting viktigt om livet och humanitet, Jag vill inte göra omoraliska filmer men jag tycker inte heller att allting i konst måste vara direkt till nytta för samhället. Jag tror ändå att det kommer att bli nyttigt i ett bredare perspektiv och denna syn kommer ge publiken ett nytt par av ögon att titta på världen med. Och det menas med att de kommer att få ett nytt perspektiv och det kommer alltid att vara bra utbildning. Det är också som musik. Ibland måste film ha ungefär samma kvalitet som musik, säger han.
Eftersnack
Sedan börjar Holmberg prata om Coq Rouge, och bakom de båda kommer en stor bild upp, när Skarsgård gär rollen som agent Hamilton. Mikael Persbrandt gjorde ju rollen innan honom, och det var ju massa artiklar om hans superkropp. Och Jan Guillo som skrivit boken, tyckte att jag var för smal, han sa att jag såg ut som en sparris men en superhjälte, skrattar Stellan. Jonas frågar fortsättningsvis om Skarsgårds relation till just sin kropp om de roller han tar.
– Jag kommer från teater och jag har alltid varit mycket intresserad av vad kroppen uttrycker. Och som du såg i filmen här, hade jag en kropp, som alltid var överraskad av världen hela tiden. Och det var den fysiska relationen till världen som han hade och det är så för vissa personer, ungefär som när man ser en hund som viftar svansen för en annan hund. Det kommunicerar.
-Och jag och min fru hade sett modern dans på Dansens Hus i sthlm och det var inte med hopp och en jättedramatisk dans men det var något med den humana upplevelsen som de kommunicerade och visade mig. Det fick mig att gråta och kanske till och med tio år framöver.
Stellan fortsätter skoja: Och jag använde kroppen mycket men det innebär inte att jag går till gymmet hela tiden för det gör jag inte. Men jag har börjat lite nyligen men det är för att jag inte skall börja vittra bort.
VIKTIGT ATT REGISSÖREN HAR NÅGOT ATT SÄGA
Och han har jobbat med regissörer som Steven Spielberg, Miles Forman och Gus van Sant för att bara nämna några. Och han får frågan vad han tycker är den mest bästa egenskapen hos en regissör?
– Först av allt, att han har något att säga, och någonting han måste säga! Om du gör en storfilm, och i många tv-serier, så kan du byta ut honom hur lätt som helst, han är där för att sätta upp kameran och det är ngn annan som har kontroll över produktionen. Men annars är det så att en medie som bara kommer från en sändare är det inte intressant för mig, det måste komma något personligt och det är det mest viktiga. Sedan tekniskt och som skådespelare vill du ju gärna ha en regissör som inte bara är bra på att flytta kameran, utan är intresserad av i vad som händer emellan skådespelarna och det som är viktigast är vad som händer mellan skådespelarna mellan tagningarna och mellan replikerna. Säger Skarsgård.
Enligt honom är traditionell television så uppdiktad, för allting finns i dialogen. Det är skrivet så att vem som helst som spelar rollen skall kunna följa replikerna och handlingen och det finns ingenting som kommunicerar med publiken som kroppsspråk, som hur människor tittar på varandra och det är allting redan uppskrivet i manus. Och det ör för honom något som han inte är så bra på. Han är bra på det som är mellan replikerna.
– Och om man skall se till filmen Tjernobyl, och Johan Renck som är regissör där, han förstår att relationen mellan min karaktär och en annan karaktär är inte nedskrivet, det finns inte i ett manus utan vad som händer mellan oss, kommer naturligt och det arbetar vi fram genom stämning, kemi och kreativitet. Man kan inte skriva ned hur det skall uppstå. Jag ser mig inte som en argumenterande skådespelare, men jag har gjort mer än hundra filmer, och vissa regissörer har inte ens gjort det, jag vet mer om filmskapande än de flesta regissörer så jag skulle kunna säga hur allting skall vara men då tystar jag regissören och det är inte upp till mig det är upp till honom att avsluta filmen. Det måste vara hans film, säger Stellan.
Kanske har den här regissören helt nya idéer och om han skulle säga till Lars Von Trier: Du skall klippa mellan de här och de här scenerna, så skulle det kanske bli konstigt. Man måste vara ödmjuk för all kunskap men samtidigt kan det vara någon som kommer upp med ngt absolut nytt, och det är mycket som du vet när du intar en ny filmproduktion.
– Jag brukar prata så lite som möjligt med regissören inför filmen. Utan jag brukar kolla över manus och sedan se vad det är som manuset behöver av mig, och karaktären som jag spelar och det är ramen. Sedan ger jag mig fullständig frihet inom den ramen och när du gör en scen så vill du inte veta hur du skall göra scenen, du vill bara veta vad som måste vara där, vad den skall innehålla. Det är allt. Och sedan går du in och försöker, och det beror på den andra skådespelaren hur du reagerar och hur det blir för det är bara då som du kan ha en riktig relation. Och allt detta har jag hört från Bo Widerberg, som var min största lärare inom film, och för honom var det alltid så att det handlade om vad som händer emellan skådespelarna i en scen. Så jag gör en intressant scen och sedan gör den andra skådespelaren en intressant grej, och då har vi en scen. Då har vi kontakt, berättar han.
Han fortsätter och avslutar: En regissör som förberett hemma och vet exakt hur jag skall spela min roll, borde spela rollen själv istället. Det finns ingen ide att betala mig för att komma och röra mig så som han vill at jag skall röra mig och säga replikerna så som han vill att jag skall säga dem. Det är också väldigt dumt, för då kan det aldrig heller bli bättre än det som han redan uppfunnit vid hans skrivbord. Grejen med konstfilmer och där man samarbetar med sina skådespelare och med regissören är att jag också har en chans att bli bättre på det som jag gör, och de blir bättre på grund av mig. Och det är så som du bygger filmer som blir levande. För det svåraste är att göra filmer levande.
Text och bild: Linda Johansson
