Lenas skapande växte fram ur behovet av ett nytt språk. Efter att ha förlorat två barn förlorade hon också stora delar av sin identitet, som moder och som människa. Konsten blev plötsligt en livsnödvändighet, en form av sorgearbete. Ett sätt att förena känsla och tanke.
Lena föddes på en bondgård i ett myllrande vackert kulturlandskap. De småländska rötterna har betytt mycket för hennes konstnärliga utveckling och identitet. Lenas morfar var bonde. Om vinterkvällarna satt han och målade till skenet av en fotogenlampa. Sin färgkänslighet har hon fått från honom, tror hon.
– Jag beundrar honom jättemycket. Tänk att vara hårt arbetande bonde men ändå låta sin konstnärliga ådra leva ut, säger Lena. Det var mycket ovanligt på den tiden.
Hon blev uppmuntrad att söka sig till konstskola, vilket hon också gjorde och under ett studiebesök på Göteborgs konstmuseum fick hon se en tavla av Sven X:et Eriksson, en av 1900-talets största, svenska konstnärer.
– Jag blev helt hänförd när jag såg hur den såg. Jag hade varit så fast vid det konventionella sättet att se. Det var en landskapsbild med en flicka som satt på en cykel. Färgerna sprakade.
Hur hon hittade en ny bildvärld
– I början av mitt måleri var jag inte så överraskande mycket inspirerad av Göteborgskoloristerna. När jag så 2010 drabbades av ännu en barnasorg, min förstfödde son gick bort i cancer, hittade jag en ny bildvärld. Känslan av overklighet gav mig behovet av ett nytt språk och det fann jag i den abstrakta och konceptuella konsten.
Hon tog fristående kurser på konstfack i tre år och det blev förlösande för hennes skapande och Lena gjorde att större examensarbete och bestämde sig för att jobba med döden och om barn som har gått bort.
– Jag började intervjua föräldrar som förlorat ett barn. Jag slutade vid tio och bestämde mig för att använda detta decimaltal som en symbol för evigheten, säger Lena.
Lena samlade tio stenar som var och en fick representera en grav.
– Jag gjorde en målning där namnen på de bortgångna barnen fanns inmålade och därefter blev övermålade igen. Konstverket heter ”De synliggjorda” där en horisontell och en vertikal axel symboliserar livet här på jorden och oändligheten. Jag använde mig också av ett känt citat från en katolsk präst:
Prata om de döda – länge, länge. För varje gång vi talar om dem får vi skörda frukterna av deras liv.
Att hitta ut ur sorgen genom skapande var på något sätt det optimala för Lena. – Det blev ett sätt att skulpturera mig själv.
www.lenakarmi.com
Linda Johansson
