Aftonstjärnans räddare Bertil Nolander berättar om höstens program

I ett av Göteborgs absolut vackraste hus huserar TeaterAftonstjärnan. Här börjades det spela teater redan 1893 och här har visats film sedan 1915 vilket gör det till Göteborgs äldsta biograf. Människor från hela Göteborg flockas till teatern för sin underbara stämning.

I mitten av 1980-talet var teatern i stort sett rivningsfärdig. Men Bertil Nolander tillsammans med sin kollega Lolo Jakobsson bestämde sig för att rädda teatern. Och utan deras kraftansträngningar hade inte teatern funnits idag. De startade ett intensivt räddningsarbete och med hjälp av främst ideella krafter men senare även med kommunalt stöd kunde teatern rustas upp. Lolo och Bertil fick även tag på husets originalritningar och fann att man förr i tiden hade en önskan att glasa in innergården, i en vacker kupolform. Och detta var något som de bara var tvungna att fullfölja.

– Vi fick bra kontakt med en glasfirma och så gjorde det så att man fick den runda formen och så fixade vi en hiss och en ingång från gården, som då också blev handikappanpassad. Så nu är det mycket enklare att komma upp till andra våningen, där vi har både vår teater och biograf, berättar Bertil.

Skådespelaren Carl Einar Häckner älskar att uppträda här och till hösten kommer han tillbaka till Aftonstjärnan med vansinnestrolleri, monologer och visor i en isbjörnssaga. Carl Einar kommer att hålla åtta föreställningar med start den 23 november. Även runt jul kommer Aftonstjärnans Midvintervaka med två fria musikgrupper, Kaja och Tetra. Där det bjuds på östeuropeisk, grekisk, haitisk och nordisk folkmusik och även poesi och dans. Teatern visar ofta visar nya filmer, exempelvis nu visas filmen Unga Astrid. Men det är främst teatern som Bertil brinner för.

– Igår hade vi besök av en barnteatergrupp från innerstan. Och då lade vi ut mattor och kuddar och så sitter de minsta barnen längst fram på golvet och ibland är det smockfullt med ungar. Och är det bra barnteater då är det bra för de vuxna också. Jag älskar att titta, skrattar Bertil.

Text: Linda Johansson