Array
När det går lätt är det rätt. När du befinner dig på rätt plats och miljö och får vara du i din fulla potential, då har du hittat kontakten med din själ och kan leva efter dina livssyften. Men hur många av oss gör det?
Rädsla är oftast det som styr oss och hindrar oss att våga bryta mönster. Vi sitter fast i slentrian och dåliga relationer. Vi vill förändras eller ändra situationen men har inte verktygen för hur vi ska göra. Kia Helles är Lifespider och självledarskapscoach och hjälper människor att komma förbi rädslor och hinder i deras liv och hitta sin unika livskod.
-Jag vet hur det känns att vara frustrerad och tillbakahållen och att anpassa mig och vara medberoende. Men när jag hittade ett sätt att arbeta mig igenom det förstod jag att jag måste dela med mig av min kunskap till andra och hur viktigt det är att ha kontakt med sin själ. För att kunna finna sin kärna, essens och inre sanning, säger Kia.
Kia vänder sig till privatpersoner och småföretagare. Genom upprepande samtal enskilt eller i grupp om tre personer tar hon dig i handen och leder dig till den plats där du är ditt bästa jag.
-Vi vill veta varför vi är här, känna mening, slippa känna oss ensamma och kunna ta hand om oss och göra gott på bästa sätt. Vi drivs av olika drivkrafter som fungerar som en motor. När du har hittat rätt känner du en rysning genom kroppen, som en vibration och du vet när du fått kontakt med din själ och kan hitta nya vägar, säger Kia.
När du styrs av rädslor överlever du men lever inte efter dina egna livssyften och drivkrafter. En drivkraft är det vi kallar egot, och som vi kan trycka ner på olika sätt. Det kan vara att man är väldigt bra och kunnig på något och vill visa det, men man undviker att låta det synas, för att inte vara märkvärdig. Men då kanske den sidan poppar upp i alla möjliga sammanhang. En drivkraft vill alltid ha något att göra, och gör saker hela tiden. Ihop med själen blir det ett superteam.
Det går att hitta dina dolda drivkrafter och livssyften och känna dig mer hel som människa, avslutar Kia.
Text: Sabine von Borgstede
